Före och efter.
Jaha, då var man tillbaks på jobbet igen då sen några veckor. Jag har nu haft min semester och den har varit riktigt bra. Jag har egentligen inte gjort så mycket, mer än att slappna av och fokusera på just det: att slappna av och inte behöva tänka allt för mycket på jobbet och det som händer där. Nåja, en del av tiden har jag tänkt på hur det kommer att vara när jag åter är med på skutan. Det har ju varit en del turbulens vissa perioder, men det har till större delen blivit bättre, så nu är det till att gilla läget och hoppas på att det får hålla sig på den nivån.
Vad har jag då gjort på min semester? Jo jag och min fru har plockat rätt så mycket svamp, sammanlagt kanske närmare 100 kilo tillsammans med ett par personer till. Mestadels har vi plockat Fjällig Bläcksvamp, Blodriska, Björksopp och Rödgul Trumpetsvamp som alla är jättegoda matsvampar. Det har alltså blivit en del svamp som vi ätit i olika konstellationer, soppa, stuvning, grytor osv. Sen har vi delat med oss en del också, för det blir fort fullt i frysen och vi kan inte behålla riktigt allt, och man vill ju inte kasta bort heller.
Det blev ingen resa i år för vår del, mycket beroende på att min fru fick problem med en tand som kommer att kosta drygt 10 tusen kronor innan det blir klart, och det bara för en enda jäkla tand. Och då är "rabatten" avräknad, utan den hade det hamnat på en bra bit över 20 tusen. Man kan tycka att tänderna tillhör kroppen och då borde man kunna nyttja samma system som när man går till en vanlig läkare med högkostnad osv.
En sak som jag funderat på ett tag nu sen jag kom tillbaks i jobb är hur olika vi är som personer i olika situationer. En del "bara jobbar på" och löser eventuella problem allt eftersom de dyker upp, och en del stressar upp sig för minsta lilla och hamnar i nån sorts dödläge där ingenting funkar till slut, och detta kan ske innan problemet ens dykt upp. Jag vet att jag själv tillhör den första kategorin där, och flera med mig.
Sen en annan sak är personer som inte har den egna förmågan att märka hur de kör över folk, tar över i olika sammanhang, lägger sig i samtal och ser sina egna förslag som de bästa oavsett hur befängda de ibland kan vara. Oavsett vad man pratar om så ska vissa överträffa det jag säger med nånting bättre, och därmed hamnar jag alltid på andra plats, i bästa fall. Personer som gör så har ingen förståelse att man kanske kränker eller sårar den andre, och då mister man i alla fall min respekt.
Att också respektera en annan persons längre erfarenhet och kunskap är för mig en självklarhet, men inte för alla tydligen. Jag har nästan 20 år i yrket, nästan 10 år som handledare dessutom med cirka 40 elever under denna tid, och då kan jag tycka att jag är rätt så kvalificerad för detta jobb, även att lära ut yrket, utan att någon ska behöva komma med pekpinnar. Om det inte räcker då undrar jag om jag verkligen ÄR på rätt plats. Jag vet vad jag kan och det är en hel del, och det jag inte vet försöker jag ta reda på, så att jag kan ta mig an uppgiften på bästa sätt. Istället för att eventuellt göra fel i en situation som jag känner mig osäker på eller helt enkelt inte kan, så säger jag hellre ifrån mig ansvaret än att kanske förorsaka en, i värsta fall, katastrof.
Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag skadat någon eller något, bara för att jag inte vågat säga nej till uppgiften just för att jag inte förstår den eller har för lite kunskap i ämnet.
Jag skulle heller aldrig numera förlåta mig själv om jag skulle låta en person "köra över mig" utan att säga ifrån när det inte känns ok. För ett tiotal år sedan hade jag nog inte protesterat, men idag känner jag att jag hellre säger ifrån när det inte känns bra, för min egen skull. Det är alltid bäst att ta det direkt innan det blir för mycket och man kanske blir rejält oense. Det är ingen som påstår att man måste älska alla, men man måste/ska respektera varandras olikheter och åsikter, även om man inte håller med i sak. Då får man kompromissa och försöka hitta en medelväg så att alla blir någorlunda nöjda. Helt nöjd kan man aldrig bli oavsett hur få eller många man är i ett sammanhang.
Vad detta bottnar i tror jag är mycket ens egna osäkerhet, man vill inte erkänna att nån annan kanske är lite bättre. När jag var mycket yngre var jag nog också en sån person vissa stunder. För att passa in i nån sorts mall så kryddade man nog sina historier lite extra, och tänkte inte på konsekvenserna om de skulle synas lite i kanten.
Som sagt, jag vet vad jag kan, och jag vet att jag är ganska duktig på vissa saker, men jag har lärt mig att jag ska inte skryta om det. För det finns faktiskt de som är både aningen duktigare och mycket duktigare än mig på olika områden, och då kan vi komplettera varandra och samarbeta, istället för att spänna musklerna och pinka revir, eller hur?
"Man får tycka och tänka hur man vill, bara man håller tyst om det"
Vad har jag då gjort på min semester? Jo jag och min fru har plockat rätt så mycket svamp, sammanlagt kanske närmare 100 kilo tillsammans med ett par personer till. Mestadels har vi plockat Fjällig Bläcksvamp, Blodriska, Björksopp och Rödgul Trumpetsvamp som alla är jättegoda matsvampar. Det har alltså blivit en del svamp som vi ätit i olika konstellationer, soppa, stuvning, grytor osv. Sen har vi delat med oss en del också, för det blir fort fullt i frysen och vi kan inte behålla riktigt allt, och man vill ju inte kasta bort heller.
Det blev ingen resa i år för vår del, mycket beroende på att min fru fick problem med en tand som kommer att kosta drygt 10 tusen kronor innan det blir klart, och det bara för en enda jäkla tand. Och då är "rabatten" avräknad, utan den hade det hamnat på en bra bit över 20 tusen. Man kan tycka att tänderna tillhör kroppen och då borde man kunna nyttja samma system som när man går till en vanlig läkare med högkostnad osv.
En sak som jag funderat på ett tag nu sen jag kom tillbaks i jobb är hur olika vi är som personer i olika situationer. En del "bara jobbar på" och löser eventuella problem allt eftersom de dyker upp, och en del stressar upp sig för minsta lilla och hamnar i nån sorts dödläge där ingenting funkar till slut, och detta kan ske innan problemet ens dykt upp. Jag vet att jag själv tillhör den första kategorin där, och flera med mig.
Sen en annan sak är personer som inte har den egna förmågan att märka hur de kör över folk, tar över i olika sammanhang, lägger sig i samtal och ser sina egna förslag som de bästa oavsett hur befängda de ibland kan vara. Oavsett vad man pratar om så ska vissa överträffa det jag säger med nånting bättre, och därmed hamnar jag alltid på andra plats, i bästa fall. Personer som gör så har ingen förståelse att man kanske kränker eller sårar den andre, och då mister man i alla fall min respekt.
Att också respektera en annan persons längre erfarenhet och kunskap är för mig en självklarhet, men inte för alla tydligen. Jag har nästan 20 år i yrket, nästan 10 år som handledare dessutom med cirka 40 elever under denna tid, och då kan jag tycka att jag är rätt så kvalificerad för detta jobb, även att lära ut yrket, utan att någon ska behöva komma med pekpinnar. Om det inte räcker då undrar jag om jag verkligen ÄR på rätt plats. Jag vet vad jag kan och det är en hel del, och det jag inte vet försöker jag ta reda på, så att jag kan ta mig an uppgiften på bästa sätt. Istället för att eventuellt göra fel i en situation som jag känner mig osäker på eller helt enkelt inte kan, så säger jag hellre ifrån mig ansvaret än att kanske förorsaka en, i värsta fall, katastrof.
Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag skadat någon eller något, bara för att jag inte vågat säga nej till uppgiften just för att jag inte förstår den eller har för lite kunskap i ämnet.
Jag skulle heller aldrig numera förlåta mig själv om jag skulle låta en person "köra över mig" utan att säga ifrån när det inte känns ok. För ett tiotal år sedan hade jag nog inte protesterat, men idag känner jag att jag hellre säger ifrån när det inte känns bra, för min egen skull. Det är alltid bäst att ta det direkt innan det blir för mycket och man kanske blir rejält oense. Det är ingen som påstår att man måste älska alla, men man måste/ska respektera varandras olikheter och åsikter, även om man inte håller med i sak. Då får man kompromissa och försöka hitta en medelväg så att alla blir någorlunda nöjda. Helt nöjd kan man aldrig bli oavsett hur få eller många man är i ett sammanhang.
Vad detta bottnar i tror jag är mycket ens egna osäkerhet, man vill inte erkänna att nån annan kanske är lite bättre. När jag var mycket yngre var jag nog också en sån person vissa stunder. För att passa in i nån sorts mall så kryddade man nog sina historier lite extra, och tänkte inte på konsekvenserna om de skulle synas lite i kanten.
Som sagt, jag vet vad jag kan, och jag vet att jag är ganska duktig på vissa saker, men jag har lärt mig att jag ska inte skryta om det. För det finns faktiskt de som är både aningen duktigare och mycket duktigare än mig på olika områden, och då kan vi komplettera varandra och samarbeta, istället för att spänna musklerna och pinka revir, eller hur?
"Man får tycka och tänka hur man vill, bara man håller tyst om det"
Kommentarer
Skicka en kommentar