Taraxacum

Förra gången skrev jag litegrann om att jag tycker om att sjunga. Jag har varit med i några körer tidigare, och det har varit jättekul. Just nu har jag en timeout sen en tid. Motivationen finns inte riktigt just nu, men jag sjunger mycket ändå på hemmaplan. Jag älskar musik med andra ord, och med dagens teknik så hittar man "allt" på internet. Jag kollar ofta via Youtube med flera sajter och castar ofta över det till "dongeln" som är kopplad till TV:n. Jo, det heter dongel, eller dongle på engelska. Lustigt ord, man får associationer till nåt annat, eller hur? Jag köpte faktiskt min dongel genom Wish, för nån hundralapp med frakt, och den funkar hur bra som helst. Tillbaks till musiken då. Jag har alltså sjungit mycket i kör, och det är hur kul som helst. Jag har sjungit många solon, en del duetter och tillsammans med körerna naturligtvis. Första gångerna jag skulle sjunga solo, så var jag rätt så nervös i början, men när jag väl står där och musiken börjar, så slä

Hejsan! Idag tänkte jag gå bakåt i tiden litegrann, till skolan faktiskt, och min uppväxt. Jag började första klass 1971, och både såg fram emot det, och var lite skräckslagen. Min fröken kom från grannbyn och hette Maud. Hon hade två söner, varav en av dem gick några klasser över mig. Han var lite av en retsticka, idag kallas sådana för mobbare. Han hittade ofta på nåt jäkelskap, men blev nästan aldrig ertappad, och "skvallrade" man så var det ingen som tog det på allvar, och framförallt inte mamma, för hennes lille "gulleplutt" gjorde inga fel. Det var inga större grejer han gjorde, utan småjäklades bara. Det var ganska harmlöst ändå, men lite sur blev man över att han ändå "fick" hålla på som han gjorde. Jaja. Låg och mellanstadiet gick jag i Laxsjö skola, dit jag åkte buss och taxi de första åren från min hemby, Flykälen. 1974 flyttade till Laxsjö, dels för att vi faktiskt inte hade rinnande vatten där vi bodde innan, och dels för att min syster had

Hejsan! Då var det dags igen för några rader. Vad blir det idag då? Jo jag spinner nog vidare på detta med osäkerhet och rädsla för nya utmaningar. Jag har många omkring mig som sällan eller aldrig gått på "andra sidan älven", om Ni förstår vad jag menar?! Jo, jag tänker så här: En del människor är "trygg" i nån sorts otrygghet, för att man aldrig vågat prova på att göra något annat. Såväl privat som i arbetslivet. Det är väldigt märkbart i det yrke jag har idag, men jag har upplevt det tidigare i andra yrken jag haft också. Det finns överallt. När man sitter och pratar med en del kollegor, så känner de en frustration över att det är så jobbigt på jobbet just nu, och det händer ingenting, och ingen lyssnar osv. Men ibland kan jag tycka att man kanske själv är en orsak till att det är så jobbigt. Man kanske inte heller har nämnt eventuella problem till någon chefsperson, utan man bara sitter i fikarummet och "gnäller" inför kollegor, och då stannar det ju