Taraxacum

Jaha, då var man tillbaks på jobbet igen då sen några veckor. Jag har nu haft min semester och den har varit riktigt bra. Jag har egentligen inte gjort så mycket, mer än att slappna av och fokusera på just det: att slappna av och inte behöva tänka allt för mycket på jobbet och det som händer där. Nåja, en del av tiden har jag tänkt på hur det kommer att vara när jag åter är med på skutan. Det har ju varit en del turbulens vissa perioder, men det har till större delen blivit bättre, så nu är det till att gilla läget och hoppas på att det får hålla sig på den nivån. Vad har jag då gjort på min semester? Jo jag och min fru har plockat rätt så mycket svamp, sammanlagt kanske närmare 100 kilo tillsammans med ett par personer till. Mestadels har vi plockat Fjällig Bläcksvamp, Blodriska, Björksopp och Rödgul Trumpetsvamp som alla är jättegoda matsvampar. Det har alltså blivit en del svamp som vi ätit i olika konstellationer, soppa, stuvning, grytor osv. Sen har vi delat med oss en del också

Då har jag bara en vecka kvar att jobba innan jag kan påbörja min nu efterlängtade semester. Jag har som vanligt jobbat hela sommarn, som jag nu gjort i flera år. Jag gillar verkligen hösten och passar då på att ta semester den perioden. Tidigare år har jag erbjudit mig att ta semester efter de ordinarie semestrarnas slut, som då löpte över två perioder. Det här året så infördes tre semesterperioder så då blev det "automatiskt" den sista perioden på mig. Eller jag erbjöd mig faktiskt själv även denna gång, och det var mina kollegor glada för. Det har som vanligt varit en rätt så tuff sommar med olika klientel hos oss, men egentligen inget utöver det normala. Det som har varit jobbigast denna sommar är värmen. Trots att vi ordnade en massa golvfläktar så har värmen inomhus legat konstant över 25 grader. Men de som har varit hos oss har inte klagat nämnvärt ändå, och har nog haft det rätt så bra. Vi har ju sett till att de får i sig vätska hela tiden. Vad har hänt mer då? Jo

Det har snart gått 2 månader sen förra gången jag skrev. Har det inte hänt nåt då kanske? Jodå, det har hänt mycket men jag har inte haft nån inspiration med att skriva av mig, men nu är det dags. Vad har hänt då? Jo på jobbet är det som vanligt, ömsom upp, ömsom ner. Det är ju semestertider och det märks på de bokningar vi har. Vi har de ordinarie gästerna naturligtvis, men även de som kanske behöver vara på annan ort av olika skäl, och personer som NÄVA inte kan ta emot beroende på plats eller inte. Jag kommer att jobba i tre veckor till innan jag ska ha min semester. Sista semesterperioden, men det har jag själv valt att göra sen några år tillbaks. Men nu ska det faktiskt bli riktigt skönt med lite ledigt så småningom. Förra helgen åkte jag och Saa på en liten kortare semestertripp ner till Själevad utanför Örnsköldsvik, där Saa har en kompis som hon träffade på flyget från Thailand när hon flyttade till Sverige. De har inte träffats sen dess utan bara haft kontakt via mail, sms o

Onsdag den 30/5 2018. Vi hade fått möjligheten att få gå på en Anhörigdag här i Strömsund. Det var väl i första hand riktat till de äldre i kommunen som vårdar en anhörig i hemmet, men min kollega Katarina frågade våran Enhetschef om inte vi också kunde få gå på föreläsningen, och det fick vi. Dragplåstret till träffen var Dagny Carlsson, Sveriges äldsta Bloggare. Vilken härlig dam med ett otroligt minne och en fantastisk humor. Hon berättade bland annat om hur hon som 90-åring tog hand om sin sjuke make och höll på att slita ut sig totalt, trots den hjälp som de skulle få med avlastning. När maken sen dog så trodde hon att hon snart skulle följa efter, men som hon sa: "När jag inte dog så måste jag börja leva". Och nu har hon alltså fyllt 106 år. Fantastiskt!  Hon började blogga när hon "ärvde" en gammal dator av en släkting, efter att hon tidigare gått en kurs i datahantering, i en ålder av 99 år. Handledaren i kursen hade varit lite skeptisk i början, men se

Nu var det länge sen jag skrev något, men då kanske det är dags igen?! För några veckor sen var jag iväg på "kroppsbesiktning" genom jobbet, två år sen förra gången. Jag måste säga att jag är nöjd med resultatet. BMI på 22,8. Blodtrycket 140/85 efter en promenad ut till Ulriksfors på drygt 50 minuter. Midjemått på 82 cm och en stusskvot på 0,84. Dessutom låg Kolesterolen på 3,86 och Blodvärdet på 161. Så jag får väl vara rätt så nöjd ändå. 😊 Men jag har under en tid haft en del utslag i ansiktet, mest på vänster öga och näsrot. Vad det är vet jag inte men jag hoppas få svar nu på onsdag 9/5. Det kan vara nån form av stresseksem, eftersom jag haft det tidigare för några år sen när det var lite stressigt på mitt förra jobb. Den gången hade jag utslag runt bålen och det togs en biopsi, vävnadsprov för att utröna vad det kunde vara, och det kopplades till stress. Det försvann så småningom den gången och jag hoppas att det gör det denna gång också. På vänster öga ser jag näs

Visst får man ha roligt på jobbet? Det har i alla fall vi i stort sett dagligen. Vi skrattar mycket, både med varandra och åt varandra ibland. Och vi delar med oss till de som vistas hos oss, likväl som de delar med sig av sina lustigheter. Ett skratt förlänger livet sägs det, och då har vi i alla fall möjlighet att få leva länge. Humör smittar, oavsett om det är glädje eller negativitet. Så ett tips är väl ändå att: försök i alla fall vara glad i människors närhet, sura kan du göra i din ensamhet, så behöver ingen fler bli butter. 😁 Sen finns ju alltid en "Rolighetsminister" i ens närhet, som tror att han eller hon är "Guds gåva till folkets glädje", men som egentligen bara är patetisk, sorgligt nog. En sån som kör samma skämt om och om och om igen. Det kan vara roligt två eller tre gånger, men inte när man hör samma sak för Tretti-tolfte gången. Eller som använder en "förbipasserande" kollega i ett "skämt" som man just drar för en annan koll

Jag jobbade ju med skogsarbete under en period på 80-talet, och det sista riktigt stora jobbet jag var med på var inför dammbygget vid Stora Foskvattnet i Hotagen-området. Vintern 1986-87 var vi ett gäng som gick och fällde skog i ett område öster om Stora Foskvattnet. Vi bodde i en liten stuga i Ålåsen, bredvid skidbacken som finns där. Vi var ett gäng på fyra killar som fällde skogen manuellt med motorsåg. Två gubbar som körde en Skogs-Jan som kvistade och kapade upp virket och en kille som körde fram virket med en skotare. Nu minns jag inte vilka maskiner och årsmodeller det var på dem men bilderna visar i alla fall hur de kan se ut.  SkogsJan med kvist- och kapaggregat Skotare med kran och 8-hjulsdrift Vi gick alltså och fällde manuellt mycket beroende på att det var väldigt oländig terräng. Mycket bergknallar där vi måste fälla träden ner i dalar för att traktorerna skulle kunna komma åt att kapa och forsla bort. Nackdelen med detta var att risken var stor att träden

1983-84 skulle jag göra Lumpen, eller värnplikt som det heter. Så jag tror det var i mars 1983 som jag skulle mönstra som det heter. Med det menas att man ska undersökas medicinskt och mentalt för att se var man skulle hamna. Läkarundersökningen kändes lite gammaldags faktiskt. Där stod man på led och fick klä av sig och nån läkare undersökte "allt". Tyckte det var lite pinsamt när han bland annat skulle klämma tasken för och se om kulorna ramlat ner, men det var ju lika för alla, så det var bara att stå där och gilla läget. Sen fick jag bland annat göra signalistprovet för att se om jag skulle passa för det. Jag hade ingen lust med det så nu i efterhand kan jag avslöja att jag medvetet gjorde dåligt ifrån mig i det provet. Jag hade hört att om man blev signalist och sambandsman så var det väldigt lite möjligheter att få sova när man var på övning, och det hade jag ingen lust med. Man fick sitta och lyssna på bland annat morse-signaler som man skulle tolka och skriva ner, o

Jag tänkte fortsätta skriva lite om min skoltid, och nu har jag kommit fram till högstadietiden, årskurs 7-9 med andra ord. Skräckupplevelse har jag skrivit i rubriken. Ja, till en början. En "jättestor" skola om man jämför med Laxsjö skola, Centralskolan i Föllinge. Den bytte senare under min tid i skolan namn till Cederbergsskolan, efter en omröstning. Jag TROR att namnet kom till efter en Erik Cederberg, född 1746 i Föllinge som var präst och som senare blev Kyrkoherde och verksam i Östra Kärrtorp, Skåne. Cederbergsskolan Föllinge När man började där fick man en klassföreståndare, och min hette Berta Magnusson. Hon är känd för sina diktsamlingar, de flesta på jamska. Hon var en stor förespråkare för bevarandet av den jamska dialekten, och då under min skoltid i synnerhet gammeljamska. Hon har också skrivit många bygdespel, som till exempel "Frontgruvan", "Penningkeisen" och Lapp-Nils". En, karismatisk lärarinna, lite av den gamla stammen, me

Jag har en stor släkt, eftersom min pappa hade 9 syskon och min mamma 8 syskon. Därför har jag många kusiner utspridda över Sverige OCH världen. För ganska många år sen, tror att det var 2003-2004, så började jag med lite släktforskning på amatörnivå. De personer jag lagt in där är det som jag själv vet om dem. Nu finns det en begränsning i hur många personer man kan lägga in på gratis-nivån som jag började med. Om man vill kunna lägga in fler personer och kunna söka via digitaliserade kyrkböcker så får man betala en liten summa varje år. Jag har inte kommit dithän än, men så småningom kanske. I alla fall så la jag upp släktsidan på nätet,och hösten 2009 så fick jag ett brev från USA, närmare bestämt Albuquerque, New Mexico. Innan jag öppnade så tänkte jag att det var nån sorts kedjebrev. Men när jag öppnade och började läsa så insåg jag att det var en avlägsen släkting till mig, där hans förfäder hade utvandrat till USA och bosatt sig i bland annat Minnesota, som ju är en stor sven

Förra gången skrev jag litegrann om att jag tycker om att sjunga. Jag har varit med i några körer tidigare, och det har varit jättekul. Just nu har jag en timeout sen en tid. Motivationen finns inte riktigt just nu, men jag sjunger mycket ändå på hemmaplan. Jag älskar musik med andra ord, och med dagens teknik så hittar man "allt" på internet. Jag kollar ofta via Youtube med flera sajter och castar ofta över det till "dongeln" som är kopplad till TV:n. Jo, det heter dongel, eller dongle på engelska. Lustigt ord, man får associationer till nåt annat, eller hur? Jag köpte faktiskt min dongel genom Wish, för nån hundralapp med frakt, och den funkar hur bra som helst. Tillbaks till musiken då. Jag har alltså sjungit mycket i kör, och det är hur kul som helst. Jag har sjungit många solon, en del duetter och tillsammans med körerna naturligtvis. Första gångerna jag skulle sjunga solo, så var jag rätt så nervös i början, men när jag väl står där och musiken börjar, så slä

Hejsan! Idag tänkte jag gå bakåt i tiden litegrann, till skolan faktiskt, och min uppväxt. Jag började första klass 1971, och både såg fram emot det, och var lite skräckslagen. Min fröken kom från grannbyn och hette Maud. Hon hade två söner, varav en av dem gick några klasser över mig. Han var lite av en retsticka, idag kallas sådana för mobbare. Han hittade ofta på nåt jäkelskap, men blev nästan aldrig ertappad, och "skvallrade" man så var det ingen som tog det på allvar, och framförallt inte mamma, för hennes lille "gulleplutt" gjorde inga fel. Det var inga större grejer han gjorde, utan småjäklades bara. Det var ganska harmlöst ändå, men lite sur blev man över att han ändå "fick" hålla på som han gjorde. Jaja. Låg och mellanstadiet gick jag i Laxsjö skola, dit jag åkte buss och taxi de första åren från min hemby, Flykälen. 1974 flyttade till Laxsjö, dels för att vi faktiskt inte hade rinnande vatten där vi bodde innan, och dels för att min syster had

Hejsan! Då var det dags igen för några rader. Vad blir det idag då? Jo jag spinner nog vidare på detta med osäkerhet och rädsla för nya utmaningar. Jag har många omkring mig som sällan eller aldrig gått på "andra sidan älven", om Ni förstår vad jag menar?! Jo, jag tänker så här: En del människor är "trygg" i nån sorts otrygghet, för att man aldrig vågat prova på att göra något annat. Såväl privat som i arbetslivet. Det är väldigt märkbart i det yrke jag har idag, men jag har upplevt det tidigare i andra yrken jag haft också. Det finns överallt. När man sitter och pratar med en del kollegor, så känner de en frustration över att det är så jobbigt på jobbet just nu, och det händer ingenting, och ingen lyssnar osv. Men ibland kan jag tycka att man kanske själv är en orsak till att det är så jobbigt. Man kanske inte heller har nämnt eventuella problem till någon chefsperson, utan man bara sitter i fikarummet och "gnäller" inför kollegor, och då stannar det ju

Nytt år, nya förutsättningar, nya krav kanske. Ja det blir ju något nytt varje dag faktiskt, om inte annat: En Ny Dag. 😁😁 Vad ska jag skriva om i dag då? Jag vet faktiskt inte, men nåt kanske det blir om jag sitter en stund. Dag 2 av 3 lediga, efter 6 arbetsdagar, SKÖNT! Frun jobbar så jag får hålla ställningarna här hemma, men det ska väl gå bra antar jag. Vovvarna sover och jag ska snart sätta igång med att fixa till lite mat, kyckling på menyn. Som sagt! Vad ska jag nu skriva om? Jo, nu vet jag! Jag kan skriva lite om människors osäkerhet och oro inför nya utmaningar. Jag har märkt att en del personer ofta målar upp en skräckbild inför en ny utmaning. Och sen när "problemet" dyker upp så VAR det ju inte SÅ farligt. Varför kan man inte försöka se någonting positivt i det istället? Jag gillar utmaningar numera. När jag var yngre var jag nog också lite feg inför vissa utmaningar, men det har "växt bort" ganska mycket tycker jag. Och jag har lärt mig att fråga

2017. Ett år där det hänt en hel del. Men om vi backar ännu några månader till oktober 2016. Varför det? Jo, då bytte jag arbetsplats till Gästis, efter drygt 9 år på Strömbacka, som är ett trygghetsboende i Strömsund. Jag behövde den här förändringen. Inte för att jag inte trivdes på jobbet, men jag hade gått litegrann i stå. Jag kände inte att jag utvecklades, hade inget mer att ge. Så när jag fick förfrågan om en tjänst på Gästis så tackade jag ja direkt. Jag hade i och för sig fått lite hintar om att tjänsten var ledig från en blivande kollega (tack Katarina), så jag mailade min chef och berättade att jag var intresserad, fast jag hade semester fortfarande. Några dagar senare ringde chefen och frågade om jag var intresserad av tjänsten, han hade inte hunnit läsa mitt mail, utan hade mig i åtanke ändå. Han hade nog också märkt att jag behövde en förändring, så när nu chansen dök upp så var det bara att nappa på det. Och jag har inte ångrat en sekund att jag tog beslutet. Min fru, so