Roligt på jobbet, Civilkurage och Sociala medier.
Visst får man ha roligt på jobbet? Det har i alla fall vi i stort sett dagligen. Vi skrattar mycket, både med varandra och åt varandra ibland. Och vi delar med oss till de som vistas hos oss, likväl som de delar med sig av sina lustigheter. Ett skratt förlänger livet sägs det, och då har vi i alla fall möjlighet att få leva länge. Humör smittar, oavsett om det är glädje eller negativitet. Så ett tips är väl ändå att: försök i alla fall vara glad i människors närhet, sura kan du göra i din ensamhet, så behöver ingen fler bli butter. 😁
Sen finns ju alltid en "Rolighetsminister" i ens närhet, som tror att han eller hon är "Guds gåva till folkets glädje", men som egentligen bara är patetisk, sorgligt nog. En sån som kör samma skämt om och om och om igen. Det kan vara roligt två eller tre gånger, men inte när man hör samma sak för Tretti-tolfte gången. Eller som använder en "förbipasserande" kollega i ett "skämt" som man just drar för en annan kollega, och den som gick förbi fattar ingenting. Är det ens roligt? Nä, inte i mina ögon (öron), men jag kanske är tråkig och har taskig humor?! Må så vara, men jag vet vad JAG tycker är roligt i alla fall. Det som dessutom är märkligt i detta är att "den rolige" TROR att skämten går hem, och kan inte ens ana vad som pratas bakom ryggen på honom/henne. Varför? Jo kanske det var någon stackare som skrattade till lite halvhjärtligt fast han eller hon inte ens TYCKTE att det var kul, men som skrattade av "respekt" eller nåt, och då var en liten poäng vunnen även denna gång. Yesss!!
Det mest respektfulla vore väl ändå att man talar om för personen att man INTE tyckte att det var roligt, men det gör man ju inte för att inte såra. Och då går ju "den rolige" omkring med en falsk tro att han/hon är hur rolig som helst, fast det egentligen kanske bara bottnar i osäkerhet. Varför kan man inte tala om att "Du är inte rolig" när det faktiskt ÄR så? Det är ju det som är respektlöst i det här, att man INTE talar om det. Varför ska man "visa hänsyn" på detta sätt och få en människa att gå omkring och tro att de är något som de inte är. Då får de ju ingen chans att ändra sig.
Och det här gäller ju allt som händer i livet, inte bara hos nån som tror de är rolig. På jobbet, privat, ja i vilka sammanhang som helst. Försök att ha den pondusen att DU säger ifrån när en person gör saker på "fel sätt", kränker någon annan, skyller på annat/andra osv. Annars kommer den personen att fortsätta gå omkring i sina "klumpiga" skor och tro att det han/hon gör är rätt. Var inte rädd för att säga ifrån, för vad är det värsta som kan hända? Javisst, du kanske mister en "vän", men var den vännen så mycket att ha då, EGENTLIGEN?
Jag har väl inte heller varit den som sagt ifrån tidigare, men på senare tid har jag tuffat till mig, och accepterar inte vissa saker längre. Om det beror på ålder eller erfarenhet låter vi vara osagt, men idag säger jag oftare ifrån när jag tycker något är fel, och tar ibland även tag i det själv också. Jag har några gånger hamnat i situationer där en människa behöver hjälp, bland annat en person för några år sen som såg helt förvirrad ut, och en "anhörig" som verkade orolig. Det var ganska mycket folk i närheten, men ingen som gjorde något, bara stod och tittade, pekade, eller bara gick förbi. Jag gick fram till personen och frågade vad som stod på, och fick till svar av den anhörige att personen bland annat har diabetes och problem med blodtrycket, så det kunde vara förklaringen. Jag hade som tur varit på affären och handlat så jag hade möjlighet att ge nåt att äta och dricka. Personen hade förmodligen ett "sockerfall" och var på väg in i koma. Men nu kom hen snart till sans igen. Jag stannade kvar tills taxin kom som den anhörige ringt efter, och de skulle omedelbart åka till Hälsocentralen för att kontrollera att allt var bra. Några veckor senare träffade jag dem igen nere på byn och de tackade så hjärtligt och ville betala mig för hjälpen och ersätta mina matvaror, men det tackade jag nej till. Huvudsaken är att DU mår bra sa jag, och jag kände att jag hade gjort något bra. De berättade att det hade tagits nya prover direkt och nu hade medicineringen ändrats så att personen mådde mycket bättre och gick under behandling. Nu jobbar ju jag i vården och kanske ser vi "tecknen" på ett annat sätt som jobbar i yrket, men det är inte farligt att gå fram till någon och fråga om den behöver hjälp, för det KAN vara fråga om liv eller död. Lite mer civilkurage skulle behövas. Sen ska man naturligtvis INTE gå in i situationer där det kanske är slagsmål eller vapen inblandade och riskera sitt eget liv. Då ska man direkt ringa polisen och om man kan bara betrakta på avstånd så att man eventuellt kan redogöra vad som hänt när polis anländer.
Sociala medier är också ett ställe där det behövs lite mer civilkurage. Bland annat på Facebook så har man ju jättemånga "vänner", en del som faktiskt kommenterar och gillar nån gång ibland, men de flesta skriver aldrig något, eller ens visar att de läst ens inlägg. Många av dessa "vänner" har jag tagit bort av olika orsaker. En del på grund av att senast man "pratades vid" var för 10 år sen, när man blev vänner. En del har jag avpolletterat eftersom de skrivit saker som jag anser vara kränkande, eller har en syn på olika saker som jag inte delar med dem. Eller när man tydligt visat att man har en snedvriden syn på till exempel det sexuella eller religiösa. Sånt hör inte hemma på "min" Facebook i alla fall.
Det finns mycket kul också på sociala medier. Jag läser en del bloggar faktiskt och har några favoriter, inte många, men de jag följer de läser jag och kommenterar ibland, när det även berör mig.
Sen har jag kollat på en del bloggar som jag för mitt liv inte kan begripa att de får fortsätta, med tanke på vad de ibland skriver. Ofta är det rena personangrepp, eller konstiga attityder, men är man "kändis" så får man tydligen skriva vad man vill. Jag tänker inte skriva vilka dessa är men det tråkiga är att i många kommentarer hos följarna så delar de uppfattningen i det som skrivs, och då är ju de på samma nivå. Skulle jag skriva samma sak i min blogg så blev jag nog snart utesluten. Jag tycker inte det är ok när man kan skriva i en öppen blogg att man "äcklas" av olika saker man sett "på stan" eller att man bedömer någons utseende på ett negativt sätt, i några fall både med bild och namn på personen det gäller. Skulle någon "hänga ut" mig på ett sånt sätt så skulle jag göra allt för att få personen fälld för sin kommentar. Och man måste ju många gånger ha en persons tillstånd att lägga ut en bild, eller hur?
Nog om detta nu. Solen skiner över Strömsund, jag har en ledig dag och ska snart ta en promenad i vårsolen. Livet leker och påsken närmar sig. Sen blir det vår, hoppas jag.
Sen finns ju alltid en "Rolighetsminister" i ens närhet, som tror att han eller hon är "Guds gåva till folkets glädje", men som egentligen bara är patetisk, sorgligt nog. En sån som kör samma skämt om och om och om igen. Det kan vara roligt två eller tre gånger, men inte när man hör samma sak för Tretti-tolfte gången. Eller som använder en "förbipasserande" kollega i ett "skämt" som man just drar för en annan kollega, och den som gick förbi fattar ingenting. Är det ens roligt? Nä, inte i mina ögon (öron), men jag kanske är tråkig och har taskig humor?! Må så vara, men jag vet vad JAG tycker är roligt i alla fall. Det som dessutom är märkligt i detta är att "den rolige" TROR att skämten går hem, och kan inte ens ana vad som pratas bakom ryggen på honom/henne. Varför? Jo kanske det var någon stackare som skrattade till lite halvhjärtligt fast han eller hon inte ens TYCKTE att det var kul, men som skrattade av "respekt" eller nåt, och då var en liten poäng vunnen även denna gång. Yesss!!
Det mest respektfulla vore väl ändå att man talar om för personen att man INTE tyckte att det var roligt, men det gör man ju inte för att inte såra. Och då går ju "den rolige" omkring med en falsk tro att han/hon är hur rolig som helst, fast det egentligen kanske bara bottnar i osäkerhet. Varför kan man inte tala om att "Du är inte rolig" när det faktiskt ÄR så? Det är ju det som är respektlöst i det här, att man INTE talar om det. Varför ska man "visa hänsyn" på detta sätt och få en människa att gå omkring och tro att de är något som de inte är. Då får de ju ingen chans att ändra sig.
Och det här gäller ju allt som händer i livet, inte bara hos nån som tror de är rolig. På jobbet, privat, ja i vilka sammanhang som helst. Försök att ha den pondusen att DU säger ifrån när en person gör saker på "fel sätt", kränker någon annan, skyller på annat/andra osv. Annars kommer den personen att fortsätta gå omkring i sina "klumpiga" skor och tro att det han/hon gör är rätt. Var inte rädd för att säga ifrån, för vad är det värsta som kan hända? Javisst, du kanske mister en "vän", men var den vännen så mycket att ha då, EGENTLIGEN?
Jag har väl inte heller varit den som sagt ifrån tidigare, men på senare tid har jag tuffat till mig, och accepterar inte vissa saker längre. Om det beror på ålder eller erfarenhet låter vi vara osagt, men idag säger jag oftare ifrån när jag tycker något är fel, och tar ibland även tag i det själv också. Jag har några gånger hamnat i situationer där en människa behöver hjälp, bland annat en person för några år sen som såg helt förvirrad ut, och en "anhörig" som verkade orolig. Det var ganska mycket folk i närheten, men ingen som gjorde något, bara stod och tittade, pekade, eller bara gick förbi. Jag gick fram till personen och frågade vad som stod på, och fick till svar av den anhörige att personen bland annat har diabetes och problem med blodtrycket, så det kunde vara förklaringen. Jag hade som tur varit på affären och handlat så jag hade möjlighet att ge nåt att äta och dricka. Personen hade förmodligen ett "sockerfall" och var på väg in i koma. Men nu kom hen snart till sans igen. Jag stannade kvar tills taxin kom som den anhörige ringt efter, och de skulle omedelbart åka till Hälsocentralen för att kontrollera att allt var bra. Några veckor senare träffade jag dem igen nere på byn och de tackade så hjärtligt och ville betala mig för hjälpen och ersätta mina matvaror, men det tackade jag nej till. Huvudsaken är att DU mår bra sa jag, och jag kände att jag hade gjort något bra. De berättade att det hade tagits nya prover direkt och nu hade medicineringen ändrats så att personen mådde mycket bättre och gick under behandling. Nu jobbar ju jag i vården och kanske ser vi "tecknen" på ett annat sätt som jobbar i yrket, men det är inte farligt att gå fram till någon och fråga om den behöver hjälp, för det KAN vara fråga om liv eller död. Lite mer civilkurage skulle behövas. Sen ska man naturligtvis INTE gå in i situationer där det kanske är slagsmål eller vapen inblandade och riskera sitt eget liv. Då ska man direkt ringa polisen och om man kan bara betrakta på avstånd så att man eventuellt kan redogöra vad som hänt när polis anländer.
Sociala medier är också ett ställe där det behövs lite mer civilkurage. Bland annat på Facebook så har man ju jättemånga "vänner", en del som faktiskt kommenterar och gillar nån gång ibland, men de flesta skriver aldrig något, eller ens visar att de läst ens inlägg. Många av dessa "vänner" har jag tagit bort av olika orsaker. En del på grund av att senast man "pratades vid" var för 10 år sen, när man blev vänner. En del har jag avpolletterat eftersom de skrivit saker som jag anser vara kränkande, eller har en syn på olika saker som jag inte delar med dem. Eller när man tydligt visat att man har en snedvriden syn på till exempel det sexuella eller religiösa. Sånt hör inte hemma på "min" Facebook i alla fall.
Det finns mycket kul också på sociala medier. Jag läser en del bloggar faktiskt och har några favoriter, inte många, men de jag följer de läser jag och kommenterar ibland, när det även berör mig.
Sen har jag kollat på en del bloggar som jag för mitt liv inte kan begripa att de får fortsätta, med tanke på vad de ibland skriver. Ofta är det rena personangrepp, eller konstiga attityder, men är man "kändis" så får man tydligen skriva vad man vill. Jag tänker inte skriva vilka dessa är men det tråkiga är att i många kommentarer hos följarna så delar de uppfattningen i det som skrivs, och då är ju de på samma nivå. Skulle jag skriva samma sak i min blogg så blev jag nog snart utesluten. Jag tycker inte det är ok när man kan skriva i en öppen blogg att man "äcklas" av olika saker man sett "på stan" eller att man bedömer någons utseende på ett negativt sätt, i några fall både med bild och namn på personen det gäller. Skulle någon "hänga ut" mig på ett sånt sätt så skulle jag göra allt för att få personen fälld för sin kommentar. Och man måste ju många gånger ha en persons tillstånd att lägga ut en bild, eller hur?
Nog om detta nu. Solen skiner över Strömsund, jag har en ledig dag och ska snart ta en promenad i vårsolen. Livet leker och påsken närmar sig. Sen blir det vår, hoppas jag.
Kommentarer
Skicka en kommentar