Nytt år, nya förutsättningar, nya krav kanske. Ja det blir ju något nytt varje dag faktiskt, om inte annat: En Ny Dag. 😁😁
Vad ska jag skriva om i dag då? Jag vet faktiskt inte, men nåt kanske det blir om jag sitter en stund. Dag 2 av 3 lediga, efter 6 arbetsdagar, SKÖNT! Frun jobbar så jag får hålla ställningarna här hemma, men det ska väl gå bra antar jag. Vovvarna sover och jag ska snart sätta igång med att fixa till lite mat, kyckling på menyn.
Som sagt! Vad ska jag nu skriva om? Jo, nu vet jag! Jag kan skriva lite om människors osäkerhet och oro inför nya utmaningar. Jag har märkt att en del personer ofta målar upp en skräckbild inför en ny utmaning. Och sen när "problemet" dyker upp så VAR det ju inte SÅ farligt. Varför kan man inte försöka se någonting positivt i det istället? Jag gillar utmaningar numera. När jag var yngre var jag nog också lite feg inför vissa utmaningar, men det har "växt bort" ganska mycket tycker jag. Och jag har lärt mig att fråga om jag känner mig osäker inför olika saker. Det är inte farligt att fråga till exempel en kollega hur hon eller han skulle lösa situationen.
En utmaning som jag först ångrade litegrann att jag gjorde var att gå en preparandutbildning till deltids brandman, men inte nu i efterhand. Utbildningen var jättebra och jag lyckades bli deltidare som nybliven 50-åring. Sen slutade jag som brandman bara året efter eftersom jag inte kände motivation att vara "upplåst" av jour var tredje vecka. Jag kände väl att jag svek mina kollegor lite, men jag tänkte på mig själv denna gång och skäms inte för det. Hade jag varit 20 år yngre kanske, men man ska nog inte ge sig på detta när man är 50+. Under den utbildningen så fick jag kämpa mot en av mina största fasor: att simma omkring i en is-vak. Men jag gjorde det och jag övervann lite av min rädsla för svaga isar i alla fall.
Fortsatt då om osäkerhet. Inför ett dilemma på till exempel jobbet så brukar i alla fall jag försöka att lösa det på ett bra sätt, INNAN jag eventuellt tar hjälp från någon annan. Jag har gått utbildningar och lärt mig hur man använder olika hjälpmedel, både mobila och medicinska. Jag är nyfiken och försöker ta reda på hur det fungerar, när det kommer nya apparater osv. Jag måste kunna lita på min egen kunskap, så att jag kan åtminstone lika mycket som min kollega, eller kanske mer. Jag kanske jobbar ensam när det händer något, och då måste ju JAG lösa det. Sen ska man ju naturligtvis hjälpas åt om man är flera, men om jag känner att jag kan mindre om saken, då måste jag lära mig mer. Det handlar ju bara om eget ansvar så att man ska kunna klara en eventuell situation som kan uppstå.
Dialog är ett ord som jag tycker kan verka starkt och viktigt, men en dialog blir ibland en monolog. Vad menar jag med det då? Ett exempel: Fem kollegor sitter på samma träff och får höra samma sak sägas, men sen när det ska utföras så har en person på något konstigt vis tydligen hört nåt annat, eller inte hört nåt alls överhuvudtaget. De fyra övriga får då ta hand om det hela och den femte slipper undan på nåt vis, genom att påstå att den inte hört nåt. Var tog då dialogen vägen? Det behöver inte vara så många ens. Ibland räcker det att två personer sitter och diskuterar något, och kommer "överens", men sen i efterhand så har den ene inte alls varit med i det samtalet. Ska man behöva söka tillstånd för att få spela in samtal så att man bevisa svart på vitt vad som sagts eller inte sagts?
Vänner. De är bra att ha, eller hur? Jag har väldigt få vänner, men det är något jag själv valt. Vänner ska man kunna lita på, och kunna berätta vad som helst för, utan att man ska behöva höra det ute på byn i efterhand. Jag har haft många "vänner" tidigare, men de har jag avpolletterat eftersom. Jag har av några av dessa så kallade vänner fått höra en del konstiga rykten om mig själv, som inte alls stämmer. Så därför har jag nu bara några riktigt nära vänner, och Ni vet vilka ni är. 😍
Vänner kan man höra av sig till nästan när som helst på dygnet, om man skulle behöva.
Sen så har man kompisar som man också umgås med, men på ett annat plan. Kompisar har jag desto fler av som man kanske träffar ute på krogen eller dans nån gång ibland.
Ja det blev ju några rader, lite flummigt, men ändå vissa tänkvärda saker tycker jag själv.
Krama varandra där ute och tänk på att det mesta ordnar sig till det bästa om man inte "Målar Fan på väggen"!
Vad ska jag skriva om i dag då? Jag vet faktiskt inte, men nåt kanske det blir om jag sitter en stund. Dag 2 av 3 lediga, efter 6 arbetsdagar, SKÖNT! Frun jobbar så jag får hålla ställningarna här hemma, men det ska väl gå bra antar jag. Vovvarna sover och jag ska snart sätta igång med att fixa till lite mat, kyckling på menyn.
Som sagt! Vad ska jag nu skriva om? Jo, nu vet jag! Jag kan skriva lite om människors osäkerhet och oro inför nya utmaningar. Jag har märkt att en del personer ofta målar upp en skräckbild inför en ny utmaning. Och sen när "problemet" dyker upp så VAR det ju inte SÅ farligt. Varför kan man inte försöka se någonting positivt i det istället? Jag gillar utmaningar numera. När jag var yngre var jag nog också lite feg inför vissa utmaningar, men det har "växt bort" ganska mycket tycker jag. Och jag har lärt mig att fråga om jag känner mig osäker inför olika saker. Det är inte farligt att fråga till exempel en kollega hur hon eller han skulle lösa situationen.
En utmaning som jag först ångrade litegrann att jag gjorde var att gå en preparandutbildning till deltids brandman, men inte nu i efterhand. Utbildningen var jättebra och jag lyckades bli deltidare som nybliven 50-åring. Sen slutade jag som brandman bara året efter eftersom jag inte kände motivation att vara "upplåst" av jour var tredje vecka. Jag kände väl att jag svek mina kollegor lite, men jag tänkte på mig själv denna gång och skäms inte för det. Hade jag varit 20 år yngre kanske, men man ska nog inte ge sig på detta när man är 50+. Under den utbildningen så fick jag kämpa mot en av mina största fasor: att simma omkring i en is-vak. Men jag gjorde det och jag övervann lite av min rädsla för svaga isar i alla fall.
Fortsatt då om osäkerhet. Inför ett dilemma på till exempel jobbet så brukar i alla fall jag försöka att lösa det på ett bra sätt, INNAN jag eventuellt tar hjälp från någon annan. Jag har gått utbildningar och lärt mig hur man använder olika hjälpmedel, både mobila och medicinska. Jag är nyfiken och försöker ta reda på hur det fungerar, när det kommer nya apparater osv. Jag måste kunna lita på min egen kunskap, så att jag kan åtminstone lika mycket som min kollega, eller kanske mer. Jag kanske jobbar ensam när det händer något, och då måste ju JAG lösa det. Sen ska man ju naturligtvis hjälpas åt om man är flera, men om jag känner att jag kan mindre om saken, då måste jag lära mig mer. Det handlar ju bara om eget ansvar så att man ska kunna klara en eventuell situation som kan uppstå.
Dialog är ett ord som jag tycker kan verka starkt och viktigt, men en dialog blir ibland en monolog. Vad menar jag med det då? Ett exempel: Fem kollegor sitter på samma träff och får höra samma sak sägas, men sen när det ska utföras så har en person på något konstigt vis tydligen hört nåt annat, eller inte hört nåt alls överhuvudtaget. De fyra övriga får då ta hand om det hela och den femte slipper undan på nåt vis, genom att påstå att den inte hört nåt. Var tog då dialogen vägen? Det behöver inte vara så många ens. Ibland räcker det att två personer sitter och diskuterar något, och kommer "överens", men sen i efterhand så har den ene inte alls varit med i det samtalet. Ska man behöva söka tillstånd för att få spela in samtal så att man bevisa svart på vitt vad som sagts eller inte sagts?
Vänner. De är bra att ha, eller hur? Jag har väldigt få vänner, men det är något jag själv valt. Vänner ska man kunna lita på, och kunna berätta vad som helst för, utan att man ska behöva höra det ute på byn i efterhand. Jag har haft många "vänner" tidigare, men de har jag avpolletterat eftersom. Jag har av några av dessa så kallade vänner fått höra en del konstiga rykten om mig själv, som inte alls stämmer. Så därför har jag nu bara några riktigt nära vänner, och Ni vet vilka ni är. 😍
Vänner kan man höra av sig till nästan när som helst på dygnet, om man skulle behöva.
Sen så har man kompisar som man också umgås med, men på ett annat plan. Kompisar har jag desto fler av som man kanske träffar ute på krogen eller dans nån gång ibland.
Ja det blev ju några rader, lite flummigt, men ändå vissa tänkvärda saker tycker jag själv.
Krama varandra där ute och tänk på att det mesta ordnar sig till det bästa om man inte "Målar Fan på väggen"!
Kommentarer
Skicka en kommentar