Hejsan!
Då var det dags igen för några rader. Vad blir det idag då? Jo jag spinner nog vidare på detta med osäkerhet och rädsla för nya utmaningar. Jag har många omkring mig som sällan eller aldrig gått på "andra sidan älven", om Ni förstår vad jag menar?! Jo, jag tänker så här: En del människor är "trygg" i nån sorts otrygghet, för att man aldrig vågat prova på att göra något annat. Såväl privat som i arbetslivet. Det är väldigt märkbart i det yrke jag har idag, men jag har upplevt det tidigare i andra yrken jag haft också. Det finns överallt. När man sitter och pratar med en del kollegor, så känner de en frustration över att det är så jobbigt på jobbet just nu, och det händer ingenting, och ingen lyssnar osv. Men ibland kan jag tycka att man kanske själv är en orsak till att det är så jobbigt. Man kanske inte heller har nämnt eventuella problem till någon chefsperson, utan man bara sitter i fikarummet och "gnäller" inför kollegor, och då stannar det ju där. Ibland måste "jag" ta tag i saker för att något ska hända, och inte bara hoppas att någon annan gör något. Jag bara måste dela med mig av några rader som jag tycker stämmer i många lägen. Jag har skrivit om den lite men den är ganska nära originaltexten.
Det var en gång fyra personer, vi kan kalla dem för MÅNGA, NÅGON, NÅGON ANNAN och INGEN. Det fanns ett viktigt jobb som skulle utföras och MÅNGA tyckte att NÅGON skulle ta tag i det. NÅGON ANNAN skulle också ha kunnat göra det, men INGEN gjorde det. NÅGON blev förbannad för det var ju faktiskt MÅNGAS jobb. MÅNGA tyckte nu att NÅGON ANNAN skulle kunna ha gjort något åt det. Men INGEN förstod att MÅNGA faktiskt borde ha gjort det. Det slutade med att MÅNGA skyllde på NÅGON ANNAN, när i själva verket INGEN kunde skylla på NÅGON.
Tack och lov så finns det ändå många som tycker att det är kul att gå på jobbet, och de ger mig positiv energi, och jag försöker också att dela min egna positiva energi till mina kollegor och vänner. Negativa personer brukar jag försöka "skaka av mig" just för att de inte ska tömma mig på den energi jag själv har. Jag är inte alltid så positiv jag heller när det blir mycket motgångar, MEN jag FÖRSÖKER ändå se något positivt, och oftast så brukar ett rätt stort problem ändå lösa sig på ett bra sätt. Det har ju varit en längre period med ganska mycket turbulens på jobbet nu, men nu börjar det faktiskt hända något. Hoppas bara att utfallet blir bra också, och att ALLA är överens om att det blir ett bra förslag som kommer fram. Sen är ju allting en process och ingenting löser sig direkt, men vi kan väl hoppas på att vi ser ett ljus i tunneln, som har blivit ganska lång nu. Men så småningom ska vi nog komma till något positivt resultat.
På jobbet har vi något som kallas för produktionsdagar, och det innebär att vi som jobbar på Gästis har för många procent per person för att bara kunna vara på hemmaplan. Därför går vi ut i produktion på andra avdelningar när vi blir "överflödiga" hemma. Ibland händer det ändå att vi är hemma just för att vi inte behövs någon annanstans, och då får vi hitta på något som till exempel byta gardiner, städa förråd eller liknande. Det finns ALLTID något att göra om MAN VILL. I snitt kan det bli 5-6 produktionsdagar per schemaperiod, som löper på 6 veckor i taget. Nu i måndags den 5/2 och även förra måndagen den 29/1 var jag på min gamla arbetsplats igen. Då hade jag inte jobbat där sen slutet av oktober 2016, då jag var "vikarie" för Strömbackas personal som var på planeringsdagar. Det var faktiskt kul att komma tillbaks för en kort period, och jobba med gamla kollegor, och framförallt att få träffa "mina" tanter och gubbar igen, och jag kände att det var ömsesidigt. Många av dem säger ofta att de saknar mig och vill att jag ska komma tillbaks, de skickar även hälsningar med min fru som jobbar där som vikarie. Det är ju smickrande, men som jag skrivit tidigare så har jag ingen längtan tillbaks dit, mycket beroende på att jag trivs så förbaskat bra på min nuvarande arbetsplats. Men jag har inte längre än att jag går dit och hälsar på ibland, om inte annat för att möta upp frugan när hon slutar sitt jobb, så att vi hinner ta en promenad med hundarna på samma gång.
Nu avslutar jag för idag och kom då att tänka på en sak som min pappa ofta sa, även om han inte alltid levde efter den devisen, men tanken är god:
Skjut inte upp till morgondagen, det du kan skjuta idag.
Och med det menar i alla fall jag, lös problemet här och nu, om det går, INNAN det blir en surdeg som bara jäser och växer sig större. Det är alltför många som håller inne med saker, som i sin tur gör att man mår dåligt. Visst kan man ha en konflikträdsla många gånger för att man inte vill såra, men den går att "träna bort" och bara man löser den första knuten så kan det bara bli bättre så småningom. Ibland måste man vara egoist och tänka på SIG SJÄLV i första hand.
Då var det dags igen för några rader. Vad blir det idag då? Jo jag spinner nog vidare på detta med osäkerhet och rädsla för nya utmaningar. Jag har många omkring mig som sällan eller aldrig gått på "andra sidan älven", om Ni förstår vad jag menar?! Jo, jag tänker så här: En del människor är "trygg" i nån sorts otrygghet, för att man aldrig vågat prova på att göra något annat. Såväl privat som i arbetslivet. Det är väldigt märkbart i det yrke jag har idag, men jag har upplevt det tidigare i andra yrken jag haft också. Det finns överallt. När man sitter och pratar med en del kollegor, så känner de en frustration över att det är så jobbigt på jobbet just nu, och det händer ingenting, och ingen lyssnar osv. Men ibland kan jag tycka att man kanske själv är en orsak till att det är så jobbigt. Man kanske inte heller har nämnt eventuella problem till någon chefsperson, utan man bara sitter i fikarummet och "gnäller" inför kollegor, och då stannar det ju där. Ibland måste "jag" ta tag i saker för att något ska hända, och inte bara hoppas att någon annan gör något. Jag bara måste dela med mig av några rader som jag tycker stämmer i många lägen. Jag har skrivit om den lite men den är ganska nära originaltexten.
Det var en gång fyra personer, vi kan kalla dem för MÅNGA, NÅGON, NÅGON ANNAN och INGEN. Det fanns ett viktigt jobb som skulle utföras och MÅNGA tyckte att NÅGON skulle ta tag i det. NÅGON ANNAN skulle också ha kunnat göra det, men INGEN gjorde det. NÅGON blev förbannad för det var ju faktiskt MÅNGAS jobb. MÅNGA tyckte nu att NÅGON ANNAN skulle kunna ha gjort något åt det. Men INGEN förstod att MÅNGA faktiskt borde ha gjort det. Det slutade med att MÅNGA skyllde på NÅGON ANNAN, när i själva verket INGEN kunde skylla på NÅGON.
Tack och lov så finns det ändå många som tycker att det är kul att gå på jobbet, och de ger mig positiv energi, och jag försöker också att dela min egna positiva energi till mina kollegor och vänner. Negativa personer brukar jag försöka "skaka av mig" just för att de inte ska tömma mig på den energi jag själv har. Jag är inte alltid så positiv jag heller när det blir mycket motgångar, MEN jag FÖRSÖKER ändå se något positivt, och oftast så brukar ett rätt stort problem ändå lösa sig på ett bra sätt. Det har ju varit en längre period med ganska mycket turbulens på jobbet nu, men nu börjar det faktiskt hända något. Hoppas bara att utfallet blir bra också, och att ALLA är överens om att det blir ett bra förslag som kommer fram. Sen är ju allting en process och ingenting löser sig direkt, men vi kan väl hoppas på att vi ser ett ljus i tunneln, som har blivit ganska lång nu. Men så småningom ska vi nog komma till något positivt resultat.
På jobbet har vi något som kallas för produktionsdagar, och det innebär att vi som jobbar på Gästis har för många procent per person för att bara kunna vara på hemmaplan. Därför går vi ut i produktion på andra avdelningar när vi blir "överflödiga" hemma. Ibland händer det ändå att vi är hemma just för att vi inte behövs någon annanstans, och då får vi hitta på något som till exempel byta gardiner, städa förråd eller liknande. Det finns ALLTID något att göra om MAN VILL. I snitt kan det bli 5-6 produktionsdagar per schemaperiod, som löper på 6 veckor i taget. Nu i måndags den 5/2 och även förra måndagen den 29/1 var jag på min gamla arbetsplats igen. Då hade jag inte jobbat där sen slutet av oktober 2016, då jag var "vikarie" för Strömbackas personal som var på planeringsdagar. Det var faktiskt kul att komma tillbaks för en kort period, och jobba med gamla kollegor, och framförallt att få träffa "mina" tanter och gubbar igen, och jag kände att det var ömsesidigt. Många av dem säger ofta att de saknar mig och vill att jag ska komma tillbaks, de skickar även hälsningar med min fru som jobbar där som vikarie. Det är ju smickrande, men som jag skrivit tidigare så har jag ingen längtan tillbaks dit, mycket beroende på att jag trivs så förbaskat bra på min nuvarande arbetsplats. Men jag har inte längre än att jag går dit och hälsar på ibland, om inte annat för att möta upp frugan när hon slutar sitt jobb, så att vi hinner ta en promenad med hundarna på samma gång.
Nu avslutar jag för idag och kom då att tänka på en sak som min pappa ofta sa, även om han inte alltid levde efter den devisen, men tanken är god:
Skjut inte upp till morgondagen, det du kan skjuta idag.
Och med det menar i alla fall jag, lös problemet här och nu, om det går, INNAN det blir en surdeg som bara jäser och växer sig större. Det är alltför många som håller inne med saker, som i sin tur gör att man mår dåligt. Visst kan man ha en konflikträdsla många gånger för att man inte vill såra, men den går att "träna bort" och bara man löser den första knuten så kan det bara bli bättre så småningom. Ibland måste man vara egoist och tänka på SIG SJÄLV i första hand.
Kommentarer
Skicka en kommentar