Naturen och dess betydelse för min uppväxt.
Del 1.
Jag har alltid varit fascinerad av naturen, och framförallt skogar och fjäll. Fjällen kom jag i kontakt med redan som 3-åring. Det var 1967 som min pappa fick möjlighet att börja jaga älg i en del av Hotagsfjällen. Närmare bestämt i Flyberg som är en så kallad Fjällägenhet och ligger en bra bit ovanför Foskvattnet, där jag tidigare berättat om att jag som dryga 20-åring avverkade skog inför det dammbygge som skulle till.
Jag har alltid varit fascinerad av naturen, och framförallt skogar och fjäll. Fjällen kom jag i kontakt med redan som 3-åring. Det var 1967 som min pappa fick möjlighet att börja jaga älg i en del av Hotagsfjällen. Närmare bestämt i Flyberg som är en så kallad Fjällägenhet och ligger en bra bit ovanför Foskvattnet, där jag tidigare berättat om att jag som dryga 20-åring avverkade skog inför det dammbygge som skulle till.
Hursomhelst. Sommaren 1967 skulle min pappa tillsammans med sin svåger ta sig en tur upp till just Flyberg för att förbereda inför septemberjakten, som då varade i endast 3 dagar. Och jag skulle naturligtvis följa med fast jag var så liten. Det börjar med en båtfärd i en gammal trä-eka som inte var alltför tät, lappad och lagad med diverse tygtrasor och annat som hålen stoppats med. Men det fanns i alla fall en utombordare, en gammal Penta U-2 tror jag det var. Den tillverkades mellan 1922-1929 och hade hela 3-4 hk vid 1300 varv/min. Inget fartvidunder direkt, och inte den modernaste heller.
Så det gick inte snabbt över sjön, och särskilt inte om det var motvind, för då fick man köra längs strandremsan och det var ganska många vikar på den östra sidan. Sjön är idag cirka 10 kilometer lång, och ungefär 2,4 kilometer på bredaste stället och rätt så djup. På 60-talet var den inte riktigt lika stor, med tanke på att den dämdes upp på 80-talet. Men det tog en jäkla tid med den gamla Pentan, oavsett om det blåste eller inte.
Efter att vi landat på andra sidan så blev det att använda benen och gå ungefär 2½ kilometer i brant terräng förbi ett litet vattenfall, allmänt kallat Spisfallet, för det sägs att när vedspisen gick sönder så skulle man skaffa en ny spis, och när de skulle vada över till andra sidan fallet vid Lillflyn så tappade de spisen och den föll ner för fallet och gick sönder helt och hållet. Så det blev till att åka igen för ny inhandling av vedspis. Inte så roligt, och kostsamt, både i pengar och tid.
Lillflyn ligger alltså rakt nedanför Flyberg och tillhör (eller tillhörde i alla fall) Fjällägenheten med fiskerätt och allt. Sista biten upp till Flyberg från Lillflyn är också en brant klättring innan man till slut kommer fram till huset. Och det första man slås av är den vidunderliga utsikten. Vid klart väder så ser man en skymt av sjön Hotagen som sträcker sig från byn Hotagen i nordväst till Laxviken i sydost. Nästa tanke som man får när man står där är: hur tusan lyckades de bygga detta stora tvåvåningshus på denna klipphälla? Nedanför huset lutar det brant ner mot skogen, men där står lik förbaskat hässjor med nyslaget hö på. Traktor finns inte utan här har man slagit för hand med lie. Jag var själv med och slog hö där, när jag blev lite äldre, runt 8-10 år ungefär. Det fanns ingen boskap längre, men höet slogs nu för att utfordra skogens djur på avstånd, för att de inte skulle "trampa in på tomten" för att få tag i föda.
Min pappa jagade älg däruppe runt Flyberg de där tre dagarna i september i några år, samtidigt som han hade kvar oktoberjakten på hemmaplan. Själva jaktområdet var stort, runt 13 000 hektar fjällmark. Men tilldelningen på älg var då bara 1 stort djur och 1 kalv. Det ökade nog lite senare antar jag. Pappa blev väldigt god vän med Jonas som var så kallad fiske-same och var den som "ägde" Flyberg. Det var en del gubbar till som var med i detta speciella gäng. Otto, som var från Lakavattnet, Hugo som kom från Tåsjötrakten tror jag, men som bodde i Laxsjö, och som dessutom var styvfar till pappas svåger Kalle. Och en kompis till Kalle från Härnösand som också var med under de här dagarna i september.
Just den här sommaren 1967 så fanns här en ung manlig student från Polen också i Flyberg. Han var i Sverige tack vare någon form av studentvisum, och skulle studera svensk natur och svenskt djurliv. Han valde att bo i tält utanför huset för han trodde att det spökade inne i huset. Han skulle bara ha vetat att det fanns ganska mycket björn i trakten på den tiden. Han var också konstinriktad och min pappa fick en tuschteckning av honom där han avbildat min far, Jonas och Otto i en liten eka nere på Lillflyn när de höll på med att lägga nät. Några streck bara, men för mig som varit däruppe så känner jag igen mig i den enkla bilden. Jag vet inte hur länge han var däruppe, men i efterhand fick vi, enligt rykten, höra att han tagits till fånga eller mördats när han kom hem till Polen. Som sagt, rykten, men det kan likväl vara sant också.
För i slutet av 60-talet hade den kommunistiska regimen i Polen startat en antisemitisk kampanj för att driva Polska judar i exil. 1968 kulminerade kampanjen och mellan 13000-20000 Polska judar drevs ut ur landet. Av dessa kom cirka 3000 till Sverige.
Jag var som sagt ofta där uppe i fjällen, vinter som sommar. Jonas som var uppväxt i Flyberg, bodde numera i Laxsjö, men han hade sin fiskerätt kvar där. Han hade dessutom rätt att ta med sig "hjälpreda" för att kunna nyttja rätten. Jag fick aldrig reda på hur många personer han fick ta med sig varje gång, men jag tror nog att han "fuskade" lite med det. Vi var sällan mindre än 4 vuxna, och så jag då, och vi hade nog de flesta gångerna mer fisk än lovligt med oss hem skulle jag tro. Men det är väl preskriberat nu, får jag hoppas. 😀
Det fiskades vinter som sommar. På sommaren då var det ju båt som gällde för att ta sig dit, samt att gå då förstås.
Vintertid då fanns det tillgång till en gammal SnoTric Dubbelbandare, som inte alltid gick så bra. Det hände att den stannade utan förvarning, och då var det bara att spänna på sig skidor, och skida resten av färden. Skotern fanns inlåst i en liten gammal lada, nere vid Lill-Foskvattnet, i Lövhöjden där det också varit bofasta tidigare. Vägen var plogad bara hit. Det fanns ett gammalt hemman i Lövhöjden och det ägdes på senare tid av en svensk skådespelerska under en period. Skådespelerskan ska visst vara Lil Terselius, och jag vet inte om hon kanske hade anknytning därifrån. Jag vet inte vem som äger stället i dag, men någon i familjen kanske nyttjar det fortfarande. Jag har själv aldrig träffat henne där, men jag såg att det var människor där sommartid, när man åkte förbi.
Det blev ganska många rader, och jag har bara skrapat lite på ytan bland alla minnen.
Därav Del 1 i inledningen. Jag har hur mycket som helst att skriva om, OM ni nu vill veta mer förstås?!
Värmen har äntligen kommit, jag och de mina är friska, och vi får hoppas att Corona-eländet snart klingar av, så att man får återgå till något mer normalt liv.
Sköt om Er och var rädda om varandra där ute.
💖💖💖💖💖
Min pappa jagade älg däruppe runt Flyberg de där tre dagarna i september i några år, samtidigt som han hade kvar oktoberjakten på hemmaplan. Själva jaktområdet var stort, runt 13 000 hektar fjällmark. Men tilldelningen på älg var då bara 1 stort djur och 1 kalv. Det ökade nog lite senare antar jag. Pappa blev väldigt god vän med Jonas som var så kallad fiske-same och var den som "ägde" Flyberg. Det var en del gubbar till som var med i detta speciella gäng. Otto, som var från Lakavattnet, Hugo som kom från Tåsjötrakten tror jag, men som bodde i Laxsjö, och som dessutom var styvfar till pappas svåger Kalle. Och en kompis till Kalle från Härnösand som också var med under de här dagarna i september.
Just den här sommaren 1967 så fanns här en ung manlig student från Polen också i Flyberg. Han var i Sverige tack vare någon form av studentvisum, och skulle studera svensk natur och svenskt djurliv. Han valde att bo i tält utanför huset för han trodde att det spökade inne i huset. Han skulle bara ha vetat att det fanns ganska mycket björn i trakten på den tiden. Han var också konstinriktad och min pappa fick en tuschteckning av honom där han avbildat min far, Jonas och Otto i en liten eka nere på Lillflyn när de höll på med att lägga nät. Några streck bara, men för mig som varit däruppe så känner jag igen mig i den enkla bilden. Jag vet inte hur länge han var däruppe, men i efterhand fick vi, enligt rykten, höra att han tagits till fånga eller mördats när han kom hem till Polen. Som sagt, rykten, men det kan likväl vara sant också.
För i slutet av 60-talet hade den kommunistiska regimen i Polen startat en antisemitisk kampanj för att driva Polska judar i exil. 1968 kulminerade kampanjen och mellan 13000-20000 Polska judar drevs ut ur landet. Av dessa kom cirka 3000 till Sverige.
Jag var som sagt ofta där uppe i fjällen, vinter som sommar. Jonas som var uppväxt i Flyberg, bodde numera i Laxsjö, men han hade sin fiskerätt kvar där. Han hade dessutom rätt att ta med sig "hjälpreda" för att kunna nyttja rätten. Jag fick aldrig reda på hur många personer han fick ta med sig varje gång, men jag tror nog att han "fuskade" lite med det. Vi var sällan mindre än 4 vuxna, och så jag då, och vi hade nog de flesta gångerna mer fisk än lovligt med oss hem skulle jag tro. Men det är väl preskriberat nu, får jag hoppas. 😀
Det fiskades vinter som sommar. På sommaren då var det ju båt som gällde för att ta sig dit, samt att gå då förstås.
Vintertid då fanns det tillgång till en gammal SnoTric Dubbelbandare, som inte alltid gick så bra. Det hände att den stannade utan förvarning, och då var det bara att spänna på sig skidor, och skida resten av färden. Skotern fanns inlåst i en liten gammal lada, nere vid Lill-Foskvattnet, i Lövhöjden där det också varit bofasta tidigare. Vägen var plogad bara hit. Det fanns ett gammalt hemman i Lövhöjden och det ägdes på senare tid av en svensk skådespelerska under en period. Skådespelerskan ska visst vara Lil Terselius, och jag vet inte om hon kanske hade anknytning därifrån. Jag vet inte vem som äger stället i dag, men någon i familjen kanske nyttjar det fortfarande. Jag har själv aldrig träffat henne där, men jag såg att det var människor där sommartid, när man åkte förbi.
Det blev ganska många rader, och jag har bara skrapat lite på ytan bland alla minnen.
Därav Del 1 i inledningen. Jag har hur mycket som helst att skriva om, OM ni nu vill veta mer förstås?!
Värmen har äntligen kommit, jag och de mina är friska, och vi får hoppas att Corona-eländet snart klingar av, så att man får återgå till något mer normalt liv.
Sköt om Er och var rädda om varandra där ute.
💖💖💖💖💖
Kommentarer
Skicka en kommentar