Skolgången

Läste i tidningen att min gamla klassföreståndare från högstadiet hade somnat in i en ålder av 92 år den 11 april i år, 2021. Berta Magnusson hette hon och hon var en välkänd profil i jämtland, med många bygdespel på sin lyra, närmare bestämt runt 40 stycken. Hon var min klassföreståndare som sagt i högstadiet och hon var en karismatisk kvinna. Hård men rättvis, som man brukar säga. Just de åren jag gick årskurs 7-9 så var det väldigt mycket fokus på den jämtländska dialekten, och då i synnerhet Gammeljamska. Där fanns ord som man aldrig hade hört över huvudtaget. Kamfore till exempel, vet ni vad det betyder? Jo, plånbok. Eller Sjånadrottn? Sendrag betyder det. Och många fler ord än så. Sen hade vi ju en del olika dialekter i klassen också. Vi var tre från Flykälen som pratade Hammerdalsmål, ungarna från Laxsjö hade Föllingemål och de som kom från Aspås pratade nästan rikssvenska på den tiden. Så det var inte så lätt för Berta att få in oss på den där linjen med Gammeljamska direkt. Och visst motstånd fanns det ju. "Je prata Flykälska je" sa Mats, min tremänning från Flykälen. Men det var en härlig tid måste jag säga, nu i efterhand. Det var inte så komplicerat på den tiden. Man åkte till skolan med skolbussen till Föllinge, hade några lektioner och sen hem med bussen igen. 

 Tillbaks till Berta nu. Hon föddes i oktober 1928 i Ede, Hammerdal. Hon skrev lyrik, prosa, revyer med mera. Bland annat krönike och bygdespel, bland annat ett bygdespel om Heliga Birgitta som uppfördes vid kyrkoruinen i Sunne 2003. Hon har även skrivit ett bygdespel om Frontgruvan som handlar om Jon Olofsson Front som föddes i Ålviken vid Hotagssjön. 

Front hade grävt fram en stor glänsande stenbit som han förstod kunde vara värdefull. Det finns ingen gruva som man vet om men platsen har fått namnet "Frontgruvan" och det ska tydligen finnas några mineralbitar som anses vara värdefulla, som KAN styrka påståendet om ett fynd. Front föddes 1793 och byggde en stuga söder om Skrapavattnet där fyndet ska ha upptäckts. Skröna eller inte? Det är det väl ingen som vet, men det finns en person till som vigt en del av sitt liv till Frontmyten, nämligen Folke Boogh som skrivit en bok om detta. Jag har själv inte läst boken som kom ut 2019, men jag har personligen fått höra en del av Folke själv eftersom han var bekant med mina föräldrar. och man kan inte förneka att man blir lite nyfiken på att undersöka lite själv, men med tanke på de rykten som går om den här "sägnen" så vet jag inte om jag törs. Ond, bråd död! Jo det är sant! 

1833 hade Jon Olofsson Front hittat en mineralbit, bevis finns tydligen på bergskollegiet i Stockholm där man kan se att han skickat mineralet för analys. Det blev stor uppståndelse och 2 geologer sändes till Ålviken, men när de nådde fram fick de meddelandet att Front och hans mor Agnes hade drunknat när de skulle ro en ko med båt över sjön Hotagen. 10 år senare fick de på nytt meddelande att den person, Erik Isaksson från Häggsjövik, som hjälpt Front att skriva brevet om fyndet nu visste var fyndplatsen fanns. Så 1843 reste 2 geologer upp till Jämtland igen, bara för att mötas av beskedet om att Isaksson dagen innan de kom fram dött på grund av att han skurit sig illa i låret och förblött.            Ond, bråd död! Mmmm.... 

 En före detta hushållerska till Front, Agnes Pålsdotter, berättade på sin ålders höst att hon visste var gruvan fanns. Detta berättade hon för Rakel Andersdotter, allmänt kallad för "Lapp-Rakel". Kort efter dog Agnes. Rakel bröt loss en bit och gav till en kvinna vid namn Barbro Olsson. Snart blev Rakel sjuk och dog även hon. Barbro berättade aldrig vidare om detta, men mineralbiten behöll hon tydligen. Ond, bråd död! Mmmm... Ja, vad ska man tro? Jo, det var ju Berta Magnusson jag skulle skriva om. Det är fasligt lätt att hamna på sidospår när man börjar tänka tillbaks. Berta var en bra lärare tycker jag. Hon hade svenska, och jämtska, som huvud ämne, men hon "lurade" också in oss i detta med teater, eller vad man ska kalla det för. Vi hade många olika typer av uppvisningar i stora Aulan, med modevisning, sketcher och mycket annat, som vi visade upp för våra föräldrar och andra hugade intressenter. Och det var mycket uppskattat vill jag minnas. 

 Jag tror att det var i mitten av första terminen i sjunde klass så fick vi en "Vän-klass" från Vasa i Finland som vi började brevväxla med. Min brevvän hette AnnSofie "Ansa" Nissén och vi skrev rätt så många brev under åren. I åttonde klass så skulle vi ha vår skolresa till Vasa. om jag inte minns helt fel så åkte vi den 14 maj mot Holmsund, Umeå för att ta färjan över till Vasa. En resa på 4,5 timmar i normala fall, men det var rätt mycket is i Bottenviken då så färjan fick backa tillbaks en bra bit och ta en liten annan väg, så vi var väl framme efter cirka 7 timmar. Vi bodde på Hotell Central, och mitt rum hade nummer 323 minns jag. Det var en bra skolresa, även om vi inte riktigt gillade alla utflyktsmål vi åkte på. Bland annat ett slagfält där Finska kriget hade utspelats, och en boplats där Johan Ludvig Runeberg hade bott. Han skrev "Fänrik Ståls sägner", och var född i Borgå, Finland 1804, men hade tydligen bott en period i trakterna av Vasa under sin författarperiod. Det var nog mycket Bertas "förtjänst" att vi åkte runt på de här historiska platserna. Även om jag inte uppskattade det då, så skulle jag gärna besöka dessa platser igen idag, nu när jag har en helt annan bild än vad jag hade i ungdomen. 

 Våran vänklass umgicks vi mycket med under den här veckan, och några av eleverna jobbade på tivolit som fanns i stan. De sålde biljetter och liknande och vi fick åka rätt så mycket karusell och annat gratis. Jag var även hem till min brevvän och fick träffa hennes föräldrar. Vi hade fortfarande kontakt hela högstadiet, men sen när jag började gymnasiet så tappade vi tyvärr kontakten. Jag har försökt googla på min brevvän nu på senare tid men inte lyckats hitta henne. Jag skulle gärna försöka få kontakt igen och höra "hur det gick sen". För några år sen så pratade jag med en kollega som har finskt ursprung och som kommer från Vasa och då fick jag reda på att hon vet vem min gamla brevvän Ansa är. De har gått i samma skola, men kollegan har bott i sverige i många år och har ingen aning om var Ansa finns idag. Kanske bor hon kvar i Vasa, förmodligen har hon ett annat efternamn om hon är gift, men det skulle vara kul om vi kunde få kontakt igen. 

 För cirka 10-12 år sen var jag i Östersund på lasarettet med en vårdtagare och hade precis gått in på apoteket där när jag känner att någon knackar mig på axeln. Vem står där, om inte Berta Magnusson. Hejsan Reino, jag tyckte väl det var något bekant med den där killen säger hon, och ger mig en riktig kram. Hon var cirka 80 år då, men såg väl ut ungefär som när man gick i skolan tyckte jag. Hon kände också igen mig efter alla dessa år, så jag hade kanske gjort ett gott intryck på henne. Det var sista gången jag träffade henne. 

 Saknad, men inte glömd. Sov gott Berta.