Taraxacum

Visst får man ha roligt på jobbet? Det har i alla fall vi i stort sett dagligen. Vi skrattar mycket, både med varandra och åt varandra ibland. Och vi delar med oss till de som vistas hos oss, likväl som de delar med sig av sina lustigheter. Ett skratt förlänger livet sägs det, och då har vi i alla fall möjlighet att få leva länge. Humör smittar, oavsett om det är glädje eller negativitet. Så ett tips är väl ändå att: försök i alla fall vara glad i människors närhet, sura kan du göra i din ensamhet, så behöver ingen fler bli butter. 😁 Sen finns ju alltid en "Rolighetsminister" i ens närhet, som tror att han eller hon är "Guds gåva till folkets glädje", men som egentligen bara är patetisk, sorgligt nog. En sån som kör samma skämt om och om och om igen. Det kan vara roligt två eller tre gånger, men inte när man hör samma sak för Tretti-tolfte gången. Eller som använder en "förbipasserande" kollega i ett "skämt" som man just drar för en annan koll...

Jag jobbade ju med skogsarbete under en period på 80-talet, och det sista riktigt stora jobbet jag var med på var inför dammbygget vid Stora Foskvattnet i Hotagen-området. Vintern 1986-87 var vi ett gäng som gick och fällde skog i ett område öster om Stora Foskvattnet. Vi bodde i en liten stuga i Ålåsen, bredvid skidbacken som finns där. Vi var ett gäng på fyra killar som fällde skogen manuellt med motorsåg. Två gubbar som körde en Skogs-Jan som kvistade och kapade upp virket och en kille som körde fram virket med en skotare. Nu minns jag inte vilka maskiner och årsmodeller det var på dem men bilderna visar i alla fall hur de kan se ut.  SkogsJan med kvist- och kapaggregat Skotare med kran och 8-hjulsdrift Vi gick alltså och fällde manuellt mycket beroende på att det var väldigt oländig terräng. Mycket bergknallar där vi måste fälla träden ner i dalar för att traktorerna skulle kunna komma åt att kapa och forsla bort. Nackdelen med detta var att risken var stor att tr...

1983-84 skulle jag göra Lumpen, eller värnplikt som det heter. Så jag tror det var i mars 1983 som jag skulle mönstra som det heter. Med det menas att man ska undersökas medicinskt och mentalt för att se var man skulle hamna. Läkarundersökningen kändes lite gammaldags faktiskt. Där stod man på led och fick klä av sig och nån läkare undersökte "allt". Tyckte det var lite pinsamt när han bland annat skulle klämma tasken för och se om kulorna ramlat ner, men det var ju lika för alla, så det var bara att stå där och gilla läget. Sen fick jag bland annat göra signalistprovet för att se om jag skulle passa för det. Jag hade ingen lust med det så nu i efterhand kan jag avslöja att jag medvetet gjorde dåligt ifrån mig i det provet. Jag hade hört att om man blev signalist och sambandsman så var det väldigt lite möjligheter att få sova när man var på övning, och det hade jag ingen lust med. Man fick sitta och lyssna på bland annat morse-signaler som man skulle tolka och skriva ner, o...

Jag tänkte fortsätta skriva lite om min skoltid, och nu har jag kommit fram till högstadietiden, årskurs 7-9 med andra ord. Skräckupplevelse har jag skrivit i rubriken. Ja, till en början. En "jättestor" skola om man jämför med Laxsjö skola, Centralskolan i Föllinge. Den bytte senare under min tid i skolan namn till Cederbergsskolan, efter en omröstning. Jag TROR att namnet kom till efter en Erik Cederberg, född 1746 i Föllinge som var präst och som senare blev Kyrkoherde och verksam i Östra Kärrtorp, Skåne. Cederbergsskolan Föllinge När man började där fick man en klassföreståndare, och min hette Berta Magnusson. Hon är känd för sina diktsamlingar, de flesta på jamska. Hon var en stor förespråkare för bevarandet av den jamska dialekten, och då under min skoltid i synnerhet gammeljamska. Hon har också skrivit många bygdespel, som till exempel "Frontgruvan", "Penningkeisen" och Lapp-Nils". En, karismatisk lärarinna, lite av den gamla stammen, me...

Jag har en stor släkt, eftersom min pappa hade 9 syskon och min mamma 8 syskon. Därför har jag många kusiner utspridda över Sverige OCH världen. För ganska många år sen, tror att det var 2003-2004, så började jag med lite släktforskning på amatörnivå. De personer jag lagt in där är det som jag själv vet om dem. Nu finns det en begränsning i hur många personer man kan lägga in på gratis-nivån som jag började med. Om man vill kunna lägga in fler personer och kunna söka via digitaliserade kyrkböcker så får man betala en liten summa varje år. Jag har inte kommit dithän än, men så småningom kanske. I alla fall så la jag upp släktsidan på nätet,och hösten 2009 så fick jag ett brev från USA, närmare bestämt Albuquerque, New Mexico. Innan jag öppnade så tänkte jag att det var nån sorts kedjebrev. Men när jag öppnade och började läsa så insåg jag att det var en avlägsen släkting till mig, där hans förfäder hade utvandrat till USA och bosatt sig i bland annat Minnesota, som ju är en stor sven...